Duomo di Milano är den gigantiska katedralen av gotiskt snitt som är belägen mitt i Milano.
I Milano använder man adjektivet "Fabbrica del Duomo" för att beskriva en uppgift som är så extremt utdragen och komplicerad att den kanske inte ens är möjlig att utföra. Uttrycket är hämtat från den gigantiska katedralen i Milano och är heller ingen dålig sammanfattning för dess historia.
Alla stadens vägar antingen bär dit eller cirkulerar kring den kyrka som är sätet för den Romersk-katolska ärkebiskopen i Milano. Den är 157 meter lång och rymmer 40 000 människor - och är efter katedralen i Sevilla den största gotiska katedralen i världen. Men vägen dit har varit lång. Följ med på en tidsresa som sträcker sig ända fram till våra dagar.
Historien tog sin början i gryningen av det fjärde århundradet då Saint Ambrosius av Milano lät bygga den “nya Basilikan”. År 836 byggdes ännu en kyrka intill, men när de båda byggnaderna skadades i en eld 1075 byggdes de om till Domen.
År 1386 började ärkebiskopen Antonio da Saluzzo bygga Domen, utifrån en sengotisk stil som snarare var av Franskt än Italienskt snitt. Innan byggnationen tog vid fick först tre andra byggnader rivas, bland annat en kyrka vars stenar återanvändes i bygget.
Byggnationen påbörjades samtidigt som den sluge Gian Galeazzo Visconti kom till makten, han var även ärkebiskopen Saluzzos kusin. Ett av motiven bakom kyrkbygget var att hedra folket i staden som hade fått lida för Visconti’s tyranniske föregångare Barnabò och invånarna i staden var ivriga och entusiastiska över bygget.
Visconti var inte sen att ta vara på tillfället utan började tillsammans med Saluzzo att samla in donationer från folket. Bygget, som gick under arbetsnamnet "Fabbrica del Duomo”, krävde 300 arbetare under strikt ledning av byggnadsingenjör Simone da Orsenigo. Visconti gav bygget monopol på all marmor som kom ur Candogliagruvan och gjorde den skattefri.
Bygget gick vidare och genom en fransk byggnadsingenjör fick den ett allt starkare gotiskt utseende. Runt år 1400 kom en annan fransman, Jean Mignot, för att inspektera. Han dömde helt ut bygget till att vara på gränsen till en ruin eftersom han ansåg den byggd utan vetenskaplig grund. Mignots profetia visade sig falsk, men bidrog ändå till att arbetarna slipade sina instrument och tekniker..
Arbetet tog hädanefter en ordentlig fart och när Visconti dog år 1402 stod halva kyrkan färdig. I brist på pengar och idéer dalade dock därefter arbetstakten i närmare åttio år. Mellan 1500-1510 byggdes den åttakantiga kupolen färdigt och inuti kyrkan skapades fyra serier med femton statyer i varje, föreställandes helgon, profeter och andra bibliska karaktärer. Den yttre dekorationen fick ännu vänta, bortsett från Guglietto dell'Amadeo som är ett mästerverk från renässansen och visade sig harmoniera väl med den övriga gotiska stilen.
När Carlo Borromeo blev ärkebiskop tog bygget fart igen. Borromeo var en ambitiös och handlingskraftig man som inte var rädd för att tänka i nya banor. Han tog bort alla katedralens kända gravar och satte Pellegrino Pellegrini som huvud för bygget, som i sin tur valde att göra om alla statyer. Radarparet strävade mot en starkare prägel av renässansiskt snitt för att förstärka den italienska och romerska prägeln.
Pellegrini valde att skapa en mer romersk fasad med kolonner, obelisker och en stor tympanon. En designtävling utlystes även inför skapandet av den övriga fasaden, vilket inbringade närmare tusen bidrag – inget av dem genomfördes dock. Men när Carlo Buzzi blev ny huvudmannen för bygget kom han med en revolutionerande idé; fasaden skulle återigen ta sig en gotisk form och de redan färdiga delarna skulle ramas in av gotiska pilaster och klocktorn.
År 1762 restes Madonnas spira upp, till en hisnande höjd av 108,5 meter. Om Madonnan syns på avstånd är det idag ett tecken för invånarna i Milano att det är en fin dag, då vädret i norra Italien ofta är molnigt och fuktigt.
Napoleon Bonaparte själv gav 1805 order om att fasaden skulle byggas färdigt på hans bekostnad och i fortsatt neo-gotisk anda stod fasaden färdig sju år senare. Som ett tack står Napoleon idag som staty på en av spirorna.
Den sjätte januari 1965 invigdes den sista grinden och detta datum ses också som avslutningen på en process, utdragen över många sekel och ännu fler generationer - även om några statyer ännu fattas Domen.
Katedralen är egentligen byggd i tegel men är ytterst klädd med en slags marmor som kräver stor omvårdnad. Katedralens fem breda skepp är uppdelade på fyrtio pelare. De halvrunda fönstren mäter 20,7 * 8,5 meter och korets huvudfönster sägs vara de största i världen. Taket är en av de främsta sevärdheterna på Domen. För en liten slant får man härifrån en närmare titt på många av de spektakulära skulpturer som från markplan annars bara hade skönjts. Taket är känt för sin skog av spiror och fialer som sitter på graciösa strävbågar
