En av de mest groteska och ofattbara händelserna i Kinas historia skedde i modern tid. Den döptes av sin initiativtagare, Mao Zedong, till Kulturrevolutionen (eller ”Den stora proletära kulturrevolutionen”) och utspelades ungefär mellan 1966 och 1976. Grotesk är denna händelse därför att den drabbade tiotals miljoner människor fysiskt och psykiskt, och ledde i många fall till svåra skador och döden.
Kulturrevolutionen som idé utvecklades av den dåvarande kommunistiske diktatorn Mao Zedong (sannolikt i samarbete med honom närstående individer, såsom hans fru Jiang Qing). Mao hade redan tagit ett järngrepp om det kinesiska samhället, men paranoia, maktfullkomlighet och en naiv tro på att det kinesiska samhället och människornas medvetande kunde omvandlas genom politiska kampanjer, fick honom att sätta ett helt samhälle i brand. Om Maos mål var att skapa kaos, motsättningar och förvirra människor – ja då lyckades han.
Kulturrevolutionen startade den 16 maj 1966, och i sitt första skede formades det som skulle bli dess verkliga kärntrupp och banerförare – rödgardisterna. Rödgardisterna var inget annat än ungdomar och barn som på Maos order slutade gå i skolan för att istället ge sig ut på jakt efter ”de 4 gamla”: 1) gamla tankar 2) gamla traditioner 3) gammal kultur, och 4) gamla seder. Ungdomarna tog Mao på orden och drev man ur huse på jakt efter böcker, bilder, symboler, figurer, tempel, tankar och beteenden – ja allt som på något sätt kunde representera det ”gamla, traditionella” samhället och tänkandet.
Rödgardisterna var fanatiskt ivriga, fantasifulla och hänsynslösa. Oron och skräcken spred sig bland människor. De gömde eller brände sina saker, pengar, foton och brev, avsade sig släktskap och började ange varandra. Värst var att barn uppmuntrades till och i många fall angav sina egna föräldrar. Vem visste om det barnen sa var sant? För rödgardisterna och Mao Zedong spelade det ingen större roll. Några blommor kommer ju alltid med när man river upp ogräs.
Rödgardisterna skickades land och rike runt, de kunde nämligen resa och bo kostnadsfritt, och besökte tempel och platser som de försökte rasera. Tusentals reliker förstördes, men en del försvarades också av andra, så till exempel ”Den förbjudna staden” i Peking, som står kvar tack vare Maos mer måttfulle utrikesminister Zhou Enlai.
Individer och familjer delades in i klasser, i vilken de som stod lägst på skalan – fattigbönderna – var de som plötsligt hade högst status. De fattiga bönderna undslapp oftare rödgardisternas angrepp, som framförallt riktade sig mot intellektuella av olika grad (lärare och universitetsutbildades överhuvud), mot människor som hade associationer med utlandet (till exempel släktingar som flytt under revolutionen) och mot dem som hade ett ”kapitalistiskt förflutet” (till exempel om de själva eller någon i släkten förut ägt en fabrik eller varit handelsman).
Kaoset spred sig snabbt i det kinesiska i samhället. Utbildningssystemet låg helt nere på många orter, rättssystemet likaså och på vissa platser hade rödgardisterna lyckats med att helt överta den byråkratiska apparaten. Inte ens de lokala partipamparna vågade alltså sätta spjärn mot ungdomspöbeln.
Mängder av människor sattes på oklara grunder i fängelse, i arbetsläger eller skickades helt enkelt bort någonstans. Både psykisk och fysisk misshandel förekom och alla mord, dråp och självmord gör att kulturrevolutionens direkta offer kan räknas i hundratusental.
Det ironiska var att medan kulturrevolutionen vände sig mot universitet och intellektuella (som ansågs förmedla gamla tänkesätt och traditioner) så utgjorde just studenter en av kärngrupperna. Beijing Universitet, det mest ärofyllda i nationen, också var en av de platser där kulturrevolutionen fick ett av sina första utbrott när studenter gick till våldsam attack mot sina lärare. Men rödgardisterna, eggade till kamp som de var, kunde inte hålla sams och började snart angripa varandra. Det blev också blodigt.
Militären beordrades inledningsvis av partiets högsta ledning att inte ingripa mot rödgardisterna i deras bärsärkargång. Men efter ett tag tyckte såväl partihögkvarteret som de militära ledarna att saker började gå för långt (inte minst sedan rödgardisterna gett sig på militärerna själva). Det blev därpå strider mellan armén och studenter på vissa platser och studenter rapporteras ha dödats.
1970 kände sig Mao tvungen att ge den kulturella revolution han startat en ny karaktär och beordrade ungdomar som bodde i staden att flytta ut på landet för att leva med bönderna. Men kulturrevolutionen (som för övrigt ”formellt” avslutats av Mao 1969) dog inte heller med detta, utan våldsamheter fortsatte runtom i landet.
Ett viktigt inslag i kulturrevolutionen var den personkult av Mao Zedong som närdes av honom själv och kommunistpartiet. Mao kallades bland annat Den store rorsmannen och Solen som aldrig går ner; man tryckte en bok med citat ur hans skrifter, Maos lilla röda, som reciterades flitigt av rödgardisterna. Affischer av Mao hängdes upp i vartannat hörn – vissa av dem hänger fortfarande kvar – och minsta misstanke om att någon kunde ha yttrat ofördelaktiga ord om ”ordförande Mao” kunde leda till repressalier.
Mao tycks ha tyckt mycket om kulten av honom och tog tillfället i akt att rensa ut i de egna leden, bland annat skickades Deng Xiaoping ut på landet för att påta i jorden. Stormiga kampanjer förekom inte bara mot Konfucius (död sedan 2 500 år), utan även mot Deng och Lin Biao, som senare omkom i vad som möjligtvis var en flygolycka. Den före detta toppkommunisten Liu Shaoqi dog i ett fängelse, misshandlad till döds.
1976 dör Mao Zedong. Han hade varit svårt sjuk under flera år och sannolikt styrdes mycket under den tiden av vad som kom att kallas ”de fyras gäng”, varav hans fru var den ena. Att guden Mao avlidit var förstås ett svårt slag för rödgardisterna och när stödet uppifrån uteblev kom kulturrevolutionen av sig och ungdomarna kunde återvända till hem och skola.
Det är en historiens ironi, eller kanske endast logiskt, att efter en av historiens mest genomgripande kampanjer för att forma ett kommunistiskt samhälle, så slog detta land in på marknadsekonomins väg. Deng XiaoPing, som både blivit utrensad och fått uppresning under kulturrevolutionen, tog makten och förde det kinesisk folket ut ur dess maoistiska mardröm. Kanske har även kulturrevolutionen, med sina fräna angrepp på gamla konfucianska traditioner, skapat en bättre grund för att bygga ett kapitalistiskt Kina.
Idag lever hundratals miljoner kineser med minnen av kulturrevolutionen. Vissa plågas säkert vid tanken på vad de gjorde mot sina lärare, släktingar, grannar och andra. Andra plågas fortfarande av vad de blev utsatta för eller såg ske. Men i Kina har locket lagts på. Alla vet att något gick väldigt snett under kulturrevolutionen, men det skall man helst inte tala om.
Få andra personer har under 1900-talet haft så stor direkt påverkan på andra människors liv som den kinesiske tänkaren, revolutionären och kommunistiske diktatorn Mao Zedong (tidigare skrevs hans namn Mao Tse-Tung).
Under Maos år vid makten genomlevde det kinesiska folket större förändringar under 3 decennier än kanske något annat folk har upplevt under en så kort tid. Man gick från att vara semi-kolonialt samhälle försatt i krig och fattigdom, med en ekonomi som hade såväl kapitalistiska som feodala inslag – till en totalitär kommunistisk stat, med kommandoekonomi, styrd av en lynnig envåldshärskare.
Barn- & ungdomstid
Mao Zedong föddes 1893 i en ganska välbärgad familj i provinsen Hunan. Han hade privilegiet att kunna studera vid en bättre skola i provinsens huvudstad Changsha. I 20-årsåldern flyttade Mao till Peking och fick där arbete vid universitetsbibliotek, och där blev han bland annat bekant med den kommunistiska läran.
År 1921 deltog Mao vid grundandet av det kinesiska kommunistpartiets första kongress och han började snart med att arbeta på heltid för partiet. Under det påföljande decenniet hade han många olika funktioner och uppdrag inom partiet.
Den långa marschen
1934 påbörjade Mao en vandring från provinsen Jiangxi i sydöst till Shaanxi i nordväst. Syftet var att fly undan nationalisten Chiang Kai-Sheks trupper. Det var en nätt promenad på ca 1 000 mil som tog ca 360 dagar att slutföra. Under marschen dog också ca 93 000 av de 100 000 soldater som fanns med när marschen påbörjades.
Tar makten
När marschen var över skapade kommunisterna en bas i bergen Yanan i Shaanxi. Där levde de primitivt, i grottor, och förde gerillakrig mot japaner och nationalister (nationalisterna och kommunisterna var emellertid förenade i kampen mot japanerna under några år).
I Yanan lyckades Mao Zedong också att stärka sin maktposition i partiet och blev nu den obestridlige ledaren.
1949 hade kommunisterna segrat, revolutionen var genomförd och Mao kunde ropa ut den kommunistiska republikens grundande med orden ”Det kinesiska folket har härmed rest sig.”
Under 1950-talet genomförde kommunisterna ett antal reformer som avskaffade det privata ägandet och man antingen körde ur landet, fängslade, skrämde eller tog livet av folk som man tyckte hörde till fel klass eller hade fel åsikter. Maos egen position blev bara starkare och starkare, men likaså ökade hans rädsla för att någon skulle ta makten ifrån honom.
Kulturrevolutionen
Under 1966 lanserades ”den stora kulturrevolutionen” som skulle rensa det kinesiska samhället rent från ”gamla element” i form av tankar, byggnader, föremål, böcker och förstås individer. Det var en skräckens tid för många, inte minst akademiker, som blott på grund av sin högre utbildning förföljdes, torterades, sattes i fängelse och skickades ut på landsbygden.
Skolor och universitet stängdes och barn och ungdomar drog runt på gator utan att ha något att göra. Den drivande kraften i kulturrevolutionen var också just ungdomar, och de blev i sig en sådan rörelse att Mao till slut var tvungen att kalla in militär för att åter få lite ordning i samhället.
Man publicerade också en bok med citat av ordförande Mao som kom att kallades ”Maos lilla röda” och översattes till flera språk, även svenska (i 60-talets Sverige fanns ett antal människor med sympati för Mao Zedong, så kallade maoister, bland dem Jan Myrdal och Robert Aschberg).
Maos främsta syfte med kulturrevolutionen var förmodligen att befästa sin egen makt och många av hans tidigare kamrater i partiet – såsom Deng XiaoPing – skickades ut på landsbygden eller spärrades in. Hans evige ledsagare Zhou Enlao klarade sig dock. Kulturrevolutionen dog först med Mao 1976.
Läs vidare i vår artikel om kulturrevolutionen.
Mao i dagens Kina
Maos arv vilar ännu tungt över Kina. Hans porträtt hänger inte endast vid Himmelska Fridens torg, utan också i otaliga möteslokaler, caféer, restauranger och vardagsrum runtom i Kina. Mao Zedong är i många kinesers ögon fortfarande en hjälte och landsfader som räddade kineserna undan europeiskt kolonialstyre, japaner och feodalherrar. Han enade landet och gav kineserna åter sin värdighet.
Men bilden av Mao i Kina är inte rosenröd. De flesta kineser är medvetna om att kulturrevolutionen var ett ”stort misstag” (som det officiellt brukar heta) och att Mao inte begrep sig på ekonomi och inte drog sig för att rensa ut människor som möjligtvis skulle tänka subversiva tankar. Det fick man ju bittert erfara under katastrofala ekonomiska experiment som ”det stora språnget” (när landsbygden skulle industrialiseras) och de utrensningar som följde kampanjen ”låt hundra blommor blomma” (då alla uppmanades rikta kritik mot staten och partiet).
Direkt efter Maos död så riktades också kritik mot honom, även om den tyngsta skulden föll på hans fru och hennes kumpaner i ”de fyras gäng”. Dagens kineser är mycket mer intresserade av att tjäna pengar än att diskutera politik, och det är i viss mån tabu att rikta kritik mot ”den store rorsmannen”. Men minnet av Mao är på intet sätt endast positivt och i vissa kinesers sinnen var han framförallt en tyrann.
Länkar
Bilder och andra ting från kulturrevolutionen
Propagandaaffischer från kulturrevolutionen
Citat ur Mao Zedongs verk (på svenska)
