Kinesiska tecken

För ett ovant öga finns inte mycket att se i ett kinesiskt tecken – en hög streck utan ordning och mening. Men för den som kan sitt tecken gömmer sig där kanske en rikedom av betydelser och historia. Och historia har tecknen minsann, tusentals år lång.
Det började med sköldpaddsskal, sisådär 3 400 år före Kristus. På sådana hade de antika kineserna ristat in frågor och sedan tolkat de sprickor som de framkallat i skalen genom att hetta upp dem. Sprickorna utgjorde gudarnas svar på kungens frågor.
Dessa bilder och det system de snart bildade är grunden för hela det kinesiska skriftspråket. I många av de tecken som används idag kan man fortfarande se en bild, åtminstone om man vet vad man skall titta efter. Man brukar kalla dem piktografer därför att det finns ett samband mellan deras utseende och deras betydelse.

Detta är det nutida tecknet för träd 木.

Och detta är en släkting, tecknet för skog : 林. I det ser vi två träd. En gång i tiden såg det ut så här:

Rot, stam och krona – kunde väl inte bli tydligare?! Med tiden har det bara förenklats något.

Tecknet 森 innehåller ytterligare ett träd och betyder många eller tät.   I många fall kan det vara svårt att urskilja en bild i ett tecken, även om det kanske inte är så svårt att se den om man bara känner till dess historiska utveckling lite mer i detalj. Det beror på att tecknen förenklats och standardiserats över tid.

Tecknet för färgen svart:    黑 är det inte lätt att se något i, om man inte redan vet vad man ser. Men vet man bara det så ser man direkt elden som brinner i botten och skorstenen längst upp där det svarta sotet flyger ut.

Kan du gissa vad detta 病 föreställer?  Det är tecknet för sjuk. Om du vrider på huvudet en aning kanske du ser att det faktiskt är en säng (med benen åt vänster) du tittar på. I sängen ligger också någonting som ser ut så här: 丙. Tyvärr är det endast ett ljudbärande tecken, men en gång i tiden låg där en människa. Då var tecknet tydligare och såg ut så här:

Historiska lexikon kan vara väldigt roliga att bläddra i. Och att göra det kan också vara ett effektigt sätt att lägga tecken på minnet (mer i vår artikel om Att lära sig kinesiska om detta). Men kom ihåg: även om teckensystemet har sitt ursprung i bilder, så är bara ett fåtal tecken piktografer!

Det kinesiska skrivsystemet är alltså urgammalt och har förändrats genom seklernas gång. Skriften standardiserades delvis redan av den första kejsaren, på 200-talet  före kristus.

En stor förändring av skriften skedde under förra seklet, efter revolutionen 1949. Då bestämde staten sig för att förenkla tecknen, så att de skulle bli lättare att lära sig dem, varmed också fler skulle kunna göra det.

Detta skedde också på fastlandet, men inte på Taiwan, Macau och Hong Kong, där man fortfarande använder traditionella tecken. Skillnaden mellan förenklade och traditionella tecken kan vara stor. Jämför till exempel dessa båda tecken.

衛 och 卫 (det senare är alltså en förenklig av det förra).

Men långt ifrån alla tecken förenklades och det finns många tecken i det moderna kinesiska skriftsystemet som är nog så komplexa, såsom

疑 och  罐.

Fördelen med de förenklade tecknen är att de innehåller färre streck och är lättare att lära sig. Nackdelen är att de har färre likheter med en bild, och därför kan vara svårare att lägga på minnet. För den som kan läsa förenklade tecken är det inte så svårt att läsa även traditionella. Dessutom har många kineser idag tillgång till TV-kanaler eller DVD-filmer från Hong Kong och lär sig på så sätt många av de traditionella tecknen.

Förr i tiden skrev man också texter uppifrån och ned samt från vänster till höger. Vilket fortfarande till viss del praktiseras på Taiwan och Hong Kong.

Idag finns det ca 90 000 tecken i det kinesiska språket (koreanska och japanska tecken har också sin rot i kinesiskan, och vissa tecken är desamma). 7 000 av dessa beräknas vara i bruk i modern kinesiska. Men de tecken som används mest uppgår endast till 3 500, och av dessa är det också 1 000 stycken som inte är så vanliga.

Mer precist uttryckt: om vi har textmassa som innehåller 3 miljoner tecken, så utgör sannolikt 3 500 tecken hela 99, 5% av tecknen i denna. Och av dessa utgör sannolikt 2 500 tecken ca 98%. De 1 000 vanligaste tecken kan utgöra så mycket som 90% av dessa 3 miljoner.

Ett kinesiskt tecken är uppbyggt av ett eller flera streck. Och varje tecken skrivs enligt en viss streckordning. Man kan också använda sig av streckordningen när man letar efter tecken i vissa slags ordböcker (medan andra använder sig av uttalet för att organisera orden).

I elektroniska ordböcker, som Plecodict, finns många olika sätt att slå upp ett ord på. Det är väldigt effektivt.

Svenska språket innehåller ord som består av bokstäver. Varje bokstav i svenskan har ett visst uttal, som kan förändras något beroende på vilka andra bokstäver som finns i ordet. Som i lock och lok.

Har man bara lärt sig hur en bokstav skall uttalas på svenska och reglerna för hur dess uttal förändras, så är det ganska lätt att veta hur ett ord skall uttalas. Bok, lok, snok, docka - inga större konstigheter va? ; )

Kinesiskan har också ord, men inga bokstäver. Istället har den endast tecken. Man kan dock beskriva uttalet för ett tecken med bokstäver (se den kommande artikeln om pinyin – uttal på kinesiska). Bokstäverna i svenska språket är helt abstrakta – deras utseende har ingen relation till den betydelse som kan uttryckas med dem. Bokstaven Ö i ordet ÖGA kan förvisso ha vissa likheter med ett ögas kontur. Men det är endast en tillfällighet. Bokstäverna är alltid endast ljudbärare.

De kinesiska skriftsystemet har som sagt ett bildligt ursprung. Tecknet för en gråtande människa ser idag ut så här:

哭

Du ser ögonen och tåren eller hur!?

För länge sedan var tecknet mindre abstrakt, då var det verkligen en tecknad bild och såg ut så här:

Men, kom ihåg, det betyder inte att man kan urskilja en bild i varje kinesiskt tecken. Det betyder inte heller att betydelserna hos varje kinesiskt tecken har sitt ursprung i en bildlig liknelse.

Kineser är själva ofta dåliga på att se det bildliga ursprunget i tecknen, eftersom liten vikt lagt vid detta i deras utbildning. De har lärt sig tecknen genom att nöta in dem, gång på gång, streck för streck i en viss ordning för varje tecken. Den ordningen måste också en utlänning som vill kunna skriva kinesiska lära sig. Och att nöta kommer man inte undan. Men för den som vill lära sig betydelser hos och kunna läsa tecken kan det vara till stor hjälp att lära sig något om deras ursprung.

En svårighet med att läsa texter på kinesiska är för övrigt att det inte finns något avstånd mellan orden. Det som ser ut som väldigt långa ord är alltså endast meningar med ord utan mellanrum.

Bokstäverna i svenskans ord är som vi sett alltid ljud- men aldrig betydelsebärande. De kinesiska tecknen kan även vara ljudbärande. Men de är det inte nödvändigtvis.

Och även om ett kinatecken kan bära på en eller fler betydelser, betyder det inte att dessa betydelser alltid är aktualiserade. De allra flesta kinesiska tecknen består av två delar: en som är betydelsebärande, och en som är ljudbärande.   Låt oss innan vi går vidare lägga detta på minnet:

• många tecken bär på många olika betydelser


• många tecken kan uttalas på flera olika vis (varigenom betydelsen i regel förändras)


• många tecken består av andra tecken (tecken i tecken)

Det är denna komplexitet som gör att kineserna kan klara sig med så få tecken. Det skapar också en av svårigheterna med att lära sig kinesiska.   I tecknen 腥, som betyder fisk-lukt och uttalas xīng, och i tecknet 醒, som betyder  vakna

och uttalas xǐng, ser vi till exempel också tecknet 星, vilket som enskilt tecken uttalas xīng och betyder stjärna. Därför kan man ana att 星 är blott en ljudbärare i dessa tecken.

Den historiska processen kan tänka sig såg ut så här: det fanns ett ord som uttalades just xīng, men som saknade skriftligt tecken. Så man tog helt enkelt ett som kunde uttalas så och lät det få beteckna även den betydelsen.

Ännu ett exempel:

Tecknet 搞 uttalas gǎo, det betyder göra, producera, och man kan förmoda att tecknets utseende i detta fall inte har något med dess betydelse att göra, utan blott med dess ljud. Varför? Därför att det finns ett annat tecken, 高, som uttalas gāo och betyder (bland annat) hög. 高 ingår också i flera andra tecken som uttalas på liknande sätt.

搞 består emellertid av två tecken och det andra är 扌(till vänster i tecknet) som är en variant av tecknet 手 som uttalas shǒu och betyder hand, men också bär på konnotationen göra.

Så man kan kanske ändå säga att utseendet (om än inte uttalet), är sammankopplad med betydelsen i det här fallet 搞. Åtminstone delvis.

Några exempel där tecknet 仑 (förmodligen) endast är ljudbärande:

轮 uttal: lún

betydelse: hjul, återkomst, förändra

论 uttal: lùn

betydelse: diskutera, kommentera, åsikt, avhandling

伦 uttal: lún

betydelse: jämförelse, förhållande, klassifikation, ordning, logik, vanlig

纶 uttal: lún

betydelse: fiskelina

Det finns förstås även exempel där tecken i tecken endast är betydelsebärande. Tecknet för mun 口 (som ju uppenbarligen har ett bildligt ursprung) finner vi i många andra tecken. Bland dem:

甜, tián, som betyder söt och 言, yán, som betyder tal, ord.

Här ett exempel där tecknet 鱼(yú , fisk) endast är betydelsebärande: 鲜 (xiān) som betyder färsk.

Och två exempel där tecknet för hand (手) har tagit med sig sin betydelse, men inte sitt uttal (shǒu):

拿 ná , ta                    拳 quán, knytnäve

(du ser väl tecknet för hand i dem båda?)

Hur kan man då veta om ett tecken (vare sig det är en del av ett annat tecken eller inte) är blott ljudbärande? Det kan man inte om man inte har lärt sig det. Och även för språkvetaren eller språkhistorikern kan det vara svårt att veta.

Många läroböcker påstår att ett tecken är ljudbärande utan att egentligen kunna belägga det. Den historiska process genom vilket ett tecken formats har ju varit så oerhört komplex och svårutforskad att det är väldigt svårt att bekräfta varför enskilda tecknen fått sina uttal, utseenden och betydelser.

För oss som inte har fått nöta in kinesiska tecken i skolan från det att vi var små kan det vara en effektiv lärometod att analysera tecknen i sina delar, varav alltså ljudbärare kan vara en.

Och om vi inte vet vad som faktiskt är ljud- eller betydelsebärande – spelar det någon roll? Det viktiga för de flesta av oss är att vi lär oss tecknen.

Vissa tecken kan uttalas på flera olika vis. Ofta är skillnaden i uttal endast en ton.

Tecknet 奔 kan till exempel uttalas både bēn (liggande ton) och bèn (fallande ton).

Men ibland kan skillnaden vara mycket större. Tecknet 行 kan uttalas både xíng, xìng och háng.

Tecknet 差 kan uttalas på hela fem olika sätt: chā, chà, chāi, cuō och cī.

Det finns också en mängd kinesiska tecken som uttalas på samma vis, men utan att ha samma betydelse. Här ytterligare några tecken som alla kan uttalas yōu

优   黝   悠    忧   幽

Att skapa en bild är att visuellt återskapa en föreställning om något. Vår föreställning om berg har vi fått genom att betrakta berg i verkligheten och tecknet/bilden för berg har ju vissa likheter med dem, eller hur?                                                    山 (berg)

Men så finns det ju föreställningar som inte liknar ett föremål som finns i verkligheten. Hur skapar man till exempel en bild för ordet bra? Jo man kan sätta samman två tecken och låta betydelsen framgå av deras förening:

子 (son) + 女(kvinna) = 好 (bra)

Du som tror att ett ord alltid uttalas som något av tecknen i det måste bli besviken. Så här ser uttalen för dessa 3 tecken :
zǐ  nǔ hǎo

För ordet dubbel eller par har man helt enkelt multiplicerat tecknet för fågel med 2: 双.

Tydligen var det någon som tyckte mycket om får och fisk och kombinerade dessa båda till

tecknet för läcker: 鲜 (betyder som du vet också färsk)

Sådana här kinesiska tecken, som uttrycker en abstrakt idé , brukar man kalla ideografer (jämför piktografer).

Vi sa ovan att kinesiskan har såväl ord som tecken. Vad är då skillnaden?

Ja, strikt talat är det ingen skillnad: ett tecken kan vara ett ord och ett ord kan också bestå av flera tecken. Vissa tecken förekommer dock aldrig enskilt, utan används endast i kombination med ett eller flera tecken i ett ord.

Som du vet kan ett tecken också bestå av andra tecken. Här till exemplet tecknet för människa:

人

och här samma tecken i tecknet för veta:

认

och här tecknet för veta i ordet se klart:   认清

Såväl 人 som  认 är också enskilda ord.

De flesta kinesiska ord är sammansatta av två eller tre tecken.

滑冰 är till exempel en sammansättning av glida och is.

出现 betyder framträda och är en sammansättning av ut och verklig

Och ordet  未来 består av tecknen av icke och kommit. Det betyder framtid.

Men alla ord är ju inte lika logiska och ibland förstår man inte alls varför två tecken bildar en speciell betydelse.

Det är också väldigt vanligt att ett ord är en sammansättning av tecken två tecken som betyder samma sak. Ordet 美丽 innehåller två tecken som båda betyder vacker.

Och 改变 är en sammansättning av förändra och förändra.

Liksom läkare och doktor betyder samma sak på svenska kan även flera olika tecken eller ord på kinesiska också uttrycka samma betydelse. Här är till exempel 3 tecken på kinesiska för veta:

认                  知                  了

De inte bara ser olika ut – de uttalas olika också!                rèn                 zhī                 liǎo

Komihåg:

• ett tecken utgör inte nödvändigtvis ett ord, även om det kan göra det


• ett ord kan bestå av ett eller flera tecken   Vissa tecken kan återfinnas i en mängd andra tecken, vilket dock inte betyder att de är betydelsebärande i varje enskilt fall.

Tecknet för kniv 刀 hittar vi till exempel i en mängd andra tecken (401 stycken enligt den historiska ordboken, varav de flesta är väldigt ovanliga). Det uttalas Dāo.

Ibland är tecknet 刀 betydelsebärande. Så till exempel i detta fall: 分 som uttalas fēn och betyder dela, sprida.

Ibland är ett tecken uppenbarligen endast ljudbärande. 鱽 är tecknet för en slags fisk och uttalas dāo. Tecknet till vänster är (som du väl minns : ) tecknet för fisk.

Ibland är tecknet varken ljud- eller betydelsebärande, som 刀 i  岔 (chà, bransch, sidoväg). Eller är det kanske? Svårt att säga.

Vissa tecken kan såklart uttrycka olika (ibland helt olika) betydelser beroende på i vilket sammanhang de uttrycks.

Tecknet   累 kan till exempel betyda både samla och trött. För att veta vilken betydelse det uttrycker vid ett visst tillfälle måste man se till de andra ord i satsen det står i.

Om jag ser satsen  我 很 累, jag väldigt trött, så vet jag att 累 här måste betyda just trött.

Liksom jag vet att 累 betyder samla om jag ser tecknen 她积累经验, (hon samlar erfarenheter). Tecknet 受har flera helt olika betydelser: ta emot, hålla ut, utsättas för,

Dessutom finns det kinesiska tecken som är väldigt lika 受, och som 受 är en del utav (ett tecken i tecknet).

Såsom 授 och  绶

Tecknet 受 är också väldigt likt tecknet för kärlek: 爱. Det är bara ett litet streck till vänstet som skiljer dem åt. Kanske har de ett gemensamt historiskt ursprung?

Och även 爱 (kärlek) har en massa bröder och systrar, såsom 瑷　暧　嫒.

Enda skillnaden mellan dem är några streck på vänstra sidan.

Liksom det gäller att hålla tungan i styr när man talar kinesiska, gäller det att hålla fokusera med ögonen när man läser kinatecken. Men det som gör att kinesiska kan verka svårt - att tecknen är så olika - är många gånger vad som gör det lättare att lära sig tecknen.

Som du ser är skillnaden i tecknen precis ovan att de har olika tecken till vänster om grundtecknet 爱. Så egentligen behöver man bara komma ihåg vilken betydelse eller vilket ljud som förknippas med de enskilda mindre tecknen i det här fallet.

Tänk vad svårt det skulle vara om alla tiotusentals tecknen såg fullkomligt olika ut och inte hade något samband med varandra!!

Många undrar hur just tecknet för deras namn ser ut och vad det betyder på kinesiska. Det finns två sätt att översätta ett namn till kinesiska: genom att ersätta bokstäverna med tecken som låter ungefär likadant som namnet uttalas på svenska. Eller att översätta dess betydelse. Det senare sker dock ofta svårt eftersom våra namn sällan har någon betydelse.

Om man till exempel vill översätta namnet Anna till kinesiska så kan man göra det med tecknen 安娜 vilka uttalas ānnǎ.

Då har man inte översatt en betydelse och egentligen inte heller fått någon (ān + nǎ, fred + var? är inte ord på kinesiska).

Namnet David brukar man översätta med 大卫 dàwèi, vilket har betydelsen stor försvarare, vilket lustigt nog stämmer ganska bra in på den bibliske David. Men egentligen är det en ljudlig översättning.

Läs mer om detta i vår artikeln om Namn på kinesiska

Har du nyligen börjat plugga kinesiska, svårt att komma ihåg tecknen, framstår de i dina ögon mest som slumpmässiga figurer?

Lösningen är att lära sig de kinesiska radikalerna och dess innebörd, det förenklar inte bara inlärningen av tecknen, men gör det också mer intressant.

Radikalerna är en grupp kinesiska tecken som härstammar från tiden då kinesiskan var ett bildspråk. Ursprungligen var de alltså avbildningar. Men eftersom tecknens utseende har ändrats och förenklats med tiden, så är det idag nästan omöjligt att genom att bara titta på ett tecken lista ut vad det betyder. Om man inte vet vad man ska titta efter förstås.

I modern kinesiska används (enligt de flesta lexikon) 214 radikaler, dessa är de komponenter som används till att bygga upp samtliga kinesiska tecken. En radikal som är en del av ett annat tecken kan vara semantisk, fonetisk och i vissa fall ingendera, den kan placeras vid sidan, över, under eller inuti tecknet, beroende på dess placering i ett tecken kan den också skrivas på olika sett.

妈 (mā) – mamma

Detta tecken består av två radikaler: en är semantisk 女(nǚ), och en är fonetisk 马(mǎ). 女 betyder kvinna eller kvinnligt, och används således ofta i tecken med kvinnlig association.

马, som betyder häst, har uppenbarligen inget att göra med betydelsen av tecknet, och fungerar istället som en fonetisk radikal.

Varför är det så viktigt att lära sig radikalerna?

Vill man lära sig skriva kinesiska blir det avsevärt enklare om man bemästrar de fundamentala komponenterna som kinesiska tecken är uppbyggda av, det vill säga radikalerna.

Oavsett hur komplicerat ett tecken är kan det alltid brytas ned till dess radikaler. Och så kan man med fördel, istället för att försöka minnas hela tecken, först lära sig radikalerna, för att sedan studera hur de kombineras och bildar olika tecken. Man skulle kunna dra liknelser med att lära sig alfabetet.

Men, det betyder inte att man blott genom att känna till radikalens eventuella betydelse kan känna till tecknets betydelse. Alla radikaler bär faktiskt inte på någon betydelse och även om de gör det så är inte alltid denna/dessa betydelse(r) aktualiserade.

Radikalerna kan betraktas som en slags kinesiska bokstäver, men det finns också en stor skillnad mellan radikalerna och alfabetet. Bokstäverna i alfabetet är fullständigt fonetiska, total avsaknad av betydelse. Radikalerna kan däremot vara semantiska. Betydelsen av ett tecken kan alltså ofta associeras med betydelsen av en radikal i tecknet. Detta gör det enklare att tolka tecknets betydelse.

Låt oss se på några exempel

铁 - järn

Till vänster i tecknet är radikalen 钅, som betyder metall. Så även om jag inte vet tecknet för järn, så vet jag (om jag studerat radikalerna), att det handlar om någon sorts metall.

Utifall jag stöter på tecknet i en mening kan jag möjligtvis med hjälp av sammanhanget och radikalen, till och med lista ut dess exakta betydelse.

火 – eld

När placerad under ett tecken skrivs 火 i stället så här: 灬

Nedan ser du tecknets ursprungliga utseende, vilket utan tvekan påminner om en liten brasa.

Här några exempel på tecken där radikalen eld ingår.

烫 – brännande hett

煮 – koka

手 – hand

Nedan till vänster är en bild på en hand med fem fingrar, till höger tecknet som idag används för hand. Denna radikal är vanlig i tecken som rör handrörelser och liknande. När placerad vid sidan av ett annat tecken skrivs den så här: 扌

Några exempel på tecken med radikalen  hand:

拳 – knytnäve  打 – slå

车 – fordon

Nedan till vänster är en bild av en stridsvagn. Längst till höger är det tecknet som används i modern kinesiska.

車   车

Exempel på tecken med radikalen fordon.

轮 – hjul

转 – svänga, rotera, överföra

Att ha bekantat sig med radikalerna kommer också till användning när du ska slå upp ett tecken i en ordbok.

Ta 论 (teori, diskutera) som exempel. Eftersom vi vet att 讠är en radikal, så kan vi i registret ta reda på vilken sida som listar alla tecken som innehåller 讠.

När vi bläddrat oss fram till rätt sida upptäcker vi att tecknen är ordnade efter antal streck bortsett från radikalen, med lägsta antal först. Om vi ignorerar radikalen och räknar de resterande, ser vi att det är fyra streck, sen är det alltså bara att leta rätt på 论 under rubriken 四画 (fyra streck).

Som en tumregel kan man säga att radikalen till vänster, ovanför eller som omringar resten av tecknet, är den radikal du ska använda dig av för att slå upp ordet. Vissa tecken kan dock vara listade under flera radikaler.

Att studera radikalerna är inte bara intressant, det ger dig också en djupare förståelse för tecknens ursprung och uppbyggnad. Vill du fullkomligt behärska kinesiskan är det ett måste att bemästra radikalerna.

I svenska språket finns något som kallas måttsord, till exempel: ett paket socker, två liter mjölk och tusen stycken bitar. Det vanligaste är dock att man, när man vill uttrycka ett substantiv i flertal, gör man om substantivet från singularis till pluralis: två tummar, tre tusen bilar.
I kinesiskan däremot, går det inte att göra om ett substantiv till pluralis, i stället lägger man till ett måttsord framför varje substantiv.
En kines säger alltså inte en bil respektive tre bilar, utan "ett måttsord bil" respektive "tre måttsord bil".
Och man måste lära sig vilket måttsord som hör ihop med vilket substantiv.
Måttsorden är också, precis som i svenska, ord eller tecken  sin egen rätt.

Detta kan verka onödigt komplicerat, att man måste lära sig vilka måttsord som används tillsammans med vilka substantiv. Det gör ju det redan svåra språket än svårare. Men som tur är finns det regler för hur måttsorden kan användas.

杯 betyder glas eller kopp, och kan i kinesiskan så väl som i svenskan användas som ett måttsord.

一杯啤酒 ett glas öl

条 används alltså som måttsord för långa och smala objekt.

一条路 en gata / en bit gata

一条河 en flod

面 kan betyda ansikte eller yta, men kan även användas som måttsord för objekt med en flat och i förhållande till dess tjocklek stor yta.

一面墙 en vägg

一面镜子 en spegel

个 har ingen speciell betydelse (kanske att likna vid svenska stycke), och används i huvudsak som måttsord till en rad olika substantiv. Man kallar det för det generella måttsordet och kommer man inte ihåg vilket måttsord man skall använda kan man alltid försöka med 个.
Det kan i vissa sammanhang tillsammans med andra tecken bilda ord, till exempel: 自个(zi4ge3) sig själv

一个人 en person / ett stycke människa

Kinesiskans otaliga måttsord kan i en början framstå som förskräckligt många och onödiga. Men så fort du börjar lära dig reglerna för vilka måttsord som kan användas tillsammans med vilka substativ, kommer du att upptäcka att det inte var så svårt som som du föreställde dig. Det krävs dock (som med allting annat i kinesiskan) en hel del innötning.

Kalligrafi är en gammal kinesisk konstart. Olika stilar har utvecklats genom årtusende och att lära sig skriva en stil innebar att kopiera berömda kalligrafers skrift tills dess man behärskade den fullständigt. Först då kunde man försöka utveckla sin egen stil.

I dagens digitala värld är det betydligt enklare att skapa nya stilar. Nedan är satsen "Jag älskar dig" skrivna med några olika stilar.