Historia, grammatik och fras-lista.
Turkiets officiella språk är den så kallade turkietturkiskan som är modersmål för runt 62 miljoner turkar. Fem miljoner av dessa bor utanför Turkiet: i fallande ordning i Tyskland, Bulgarien, Iran, Österrike, Cypern, Frankrike, Nederländerna, med flera. Beteckningen ”turkietturkiskan” används för att särkskilja språket från de andra turkspråken, såsom azerbajdzjanska och turkmeniska, sammanlagt ett 30-tal språk. Turkietturkiskan är dock störst av dessa. Bland övriga större språk i själva Turkiet återfinns bland annat kurdiska, zaza (de två största), arabiska samt en rad mindre minoritetsspråk.
Turkietturkiskan härstammar från 1100-talet då osmanskan utvecklades i dåvarande Anatolien och delar av Balkanhalvön. Olika former av detta språk talades fram till 1900-talet. Under senare delen av denna period var inflytandet från arabisk-persiskan starkt och språket höll på att förlora sin egenart. I slutet av 1800-talet bildades en rörelse för att motarbeta detta. 1928 infördes ett turkiskt alfabet, som är en variant av det latinska dito, istället för den tidigare arabiska skriften. Och landsfadern Kemal Atatürk grundade fyra år senare ett språksällskap för att rensa turkietturkiskan från vad man ansåg de allt för många låneorden.
För att jämna ut skillnader i dialekter används sedan denna tid, i bland annat media och utbildningsinstitutioner, Istanbulturkiska som standardspråk. Trots framgångar med språkutjämningen så är språket idag ganska oenhetligt och det finns en rad utpräglade dialekter i landet. Förutom arabiskan och persiskan så hittar man en hel del låneord från franskan, engelskan, italienskan och grekiskan i dagens turkiska.
Turkietturkiskan är ett syntetiskt språk, vilket innebär att man böjer ord efter vilken grammatisk funktion de har. Orden som bildas kan bli mycket långa och ordföljden är vanligtvis subjekt-objekt-verb. Betoningen ligger vanligen på den sista stavelsen och språket är vokalharmoniskt, det vill säga vokalerna i ett ord uttalas på liknande sätt. Samma fenomen hittar man i bland annat det finska språket. Turkietturkiskan har förutom grundformen nominativ fem kasus: ablativ (”varifrån”?), ackusativ, dativ, genitiv, lokativ (”var”?). Språket saknar dock grammatiskt genus, alltså: ”han”, ”hon”, ”den”, ”det”.
Svensk-turkiskt samt turkiskt-svenskt lexikon
Ja Evet
Nej Hayır
Tack Teşekkürler, teşekkür
Hej då Hoşça kal
Hej Merhaba
Godkväll Iyi akşamlar
God morgon Günaydın
När? Ne zaman?
Varför? Niçin, neden?
Var? Nerede?
Här Burası, burada
Där Orada
Den här Bu
Den där şu
Igår dün
Idag bugün
Imorgon yarın
Talar ni engelska? Ingilizce biliyor musunuz?
Hur mycket kostar det? fiyatı ne kadardır?
Jag förstår inte Anlamadım
Stor büyük, iri; önemli
Liten küçük, az, kısa
Varm kısa
Kall soğuk
Toalett Tuvalet, yüznumara, ayakyolu,
Ledig serbest, açık, boş
Öppen açık, örtüsüz
Stängd kapamak, kapatmak
Gratis bedava olarak, beleş
Restaurangnota. lokanta hesabı
Not: Det turkiska alfabetet innehåller två varianter av bokstaven i. En utan prick och en med. Dessa uttalas olika.
